I fantasin föds empatin - Trots Allt
Strävan efter det normala - Göteborgs Posten
Jag fann friheten - Tara
Med blick för verkligheten - Upsala Nya Tidning
Sökandet efter en pappa - Impuls
Julkonsert utan socker - Nya Dagen
Författarnas andra yrke - Femina
_____________________________________________________________________________________
I fantasin föds empatin
av Marie Starck, Trots Allt
_____________________________________________________________________________________
Strävan efter det normala
av Pernilla Fredholm, Göteborgs Posten
Strävan efter det normala, rena och friska är inget som bara kan förpassas till tiden kring andra världskriget. Vår egen tid är minst lika präglad av de tankegångarna.
Det menar Lotta Lundberg, som är aktuell med sin fjärde roman, ”Skynda, kom och se”.
Kritikerna har gjort vågen inför hennes nya roman. Själv säger Lotta Lundberg att det inte är förrän nu som hon börjar förstå vad det är för slags bok hon skrivit. Och varför den berört människor. Drivkraften har varit att diskutera utanförskap, ondska, skuld. Civilkurage.
– Inte för att jag på något sätt är godare än någon annan, utan för att det är viktigt att våga prata om grundläggande värderingar. Att se vad vi människor faktiskt är kapabla till, säger Lotta Lundberg på telefon från Berlin där hon numera bor.
Boken tar sin början i Brooklyn, New York på 1930-talet. Cirkusdvärgarna lever ett allt annat än glamoröst liv på nöjesfältet Coney Island, och deras ledare Glauers diplomatiska balansakter mellan de egna och de fullväxta blir alltmer desperata. Han och kollegan Ka reser istället till det upplysta och civiliserade Tyskland, för att starta ett teatersällskap. Men året är 1933 och i Berlin är stämningen obehaglig. Efter att ha stött på leksaksmannen Verner och dvärgen Nelly, som till på köpet är mulatt, beger de sig i sista minuten till Stockholm och Gröna Lund, som välkomnar dem med öppna armar. Men inte ens det jämlikhetssträvande Sverige blir det trygga hem de längtat efter.
Bakgrunden till boken är en kvinna som Lotta Lundberg träffade när hon pluggade i Uppsala i början av 80-talet. Kvinnan var precis som Nelly kortväxt och färgad, hade förekommit i några av Zarah Leanders filmer och dansade före kriget ”grotesk dans” på Gröna Lund. Hon och Lotta blev vänner.
– Jag kände att jag ville skriva om henne, men hade inte tillräckligt mycket mognad eller mod för att kunna göra det, som tur var. Jag ville ju inte göra henne och andra kortväxta till freaks ännu en gång. För några år sedan sökte Lotta Lundberg ett författarstipendium för att kunna vara i Berlin och skriva ”Skynda, kom och se”. Men det blev inte hennes väninnas historia, även om berättelsen delvis vilar på sanna händelser.
– Jag kände att jag inte kunde skriva om utanförskap som om det bara fanns en enda överlevnadsstrategi. Jag tog det som en litterär utmaning att försöka ha flera perspektiv på smärta. Ett annat tema är de kortväxtas egen gruppdynamik. Bara för att de är utsatta för omvärldens blickar och hån, är de inte godare människor för det. De behandlar varandra illa, vänder bort blicken när det blir för obekvämt – precis som alla andra. Gränsen mellan ont och gott går rakt igenom varje människas själ, hur obehagligt det än är att inse.
– Det är en sådan missuppfattning att svårigheter automatiskt förädlar en människa, eller ger henne tolkningsföreträde när det gäller smärta. Ju mer skit du varit med om, desto hårdare arbete är det ju att orka bli konstruktiv och levande.
Längtan att höra till, att vara som alla andra drabbar alltså även de kortväxta i Lotta Lundbergs roman. Leksaksmannen Verner betraktar de glädjefyllda Berlin-borna en solig sommardag :
”Och med handen på hjärtat, hade han inte också velat stå och skrika sig hes på Hitlers födelsedag? Om det hade varit ett alternativ som erbjudits honom? Om han hade varit en av dem som fick vara med, hade han inte då valt att vara det? Han kunde bara ana vilket kurage det krävdes för att välja utanförskapet.”
Lotta Lundberg har funderat mycket över vår strävan efter att vara som alla andra, få känna gemenskap. En strävan som ibland har ett oerhört högt pris.
– Civilkurage är något oerhört svårt. Det är bara att gå till vilken arbetsplats som helst, vilken grupp som helst. Hur många vågar ställa sig upp och protestera mot vansinne, när ingen annan gör det? Över huvudtaget saknar hon en seriös debatt om moral och etik i politiken. KD får ensamrätt på livets viktiga frågor, när det är något som borde beröra alla, menar hon. Istället tycker vi skuld och ”synd” är något otidsenligt och vill helst inte kännas vid att vi alla är i behov av förlåtelse.
– Skuld är som gödsel på livet. Det stinker en tid men är nödvändigt för att det ska kunna växa igen. Om man inte kan känna skuld kan man inte förändras. Att leva är i viss mån att vara skyldig, och vi måste inse vår egen destruktiva potential för att kunna göra något åt den. Istället väljer vi bekvämligheten. Just därför var boken också väldigt jobbig att skriva, för jag tvingades titta in i mitt eget mörker.
Lotta Lundbergs nästa projekt är ingen bok, men väl en pjäs, om dödshjälp. Som ett slags fortsättning på ”Skynda, kom och se”.
– I Sverige har vi länge haft en längtan att göra fint och städa bort. Fattigdom, syfilis, alkoholism. Självklara saker kan tyckas, men rätt som det är, har man börjat sortera och skikta människor, plötsligt har man skapat en norm som alla ska uppfylla. Det är farligt. Värdighet handlar väl ändå om att kunna känna sig ansvarig. Eller?
Av Pernilla Fredholm
Fotnot: ”Skynda, kom och se” är utgiven på Albert Bonniers förlag.
FAKTA LOTTA LUNDBERG:
Namn: Lotta Lundberg
Född: i Uppsala 1961
Familj: för liten
Bor: I Berlins tråkigaste stadsdel, Wilmersdorf
Lotta Lundberg debuterade 1998 med ”Låta sig hända” och gav senast ut
”Allt jag vill ha”, 2003.
_____________________________________________________________________________________
Jag fann friheten i Berlin
av Pia Lundgren, Tara
_____________________________________________________________________________________
Med blick för verkligheten
av Anna Dammert, Upsala Nya Tidning 15 november 2003
En bra roman har politiska ambitioner. Den ställer frågor som öppnar upp. Texten ska få läsaren att fundera i nya banor. En författare utan psykologisk blick öppnar inga världar.
Det säger Lotta Lundberg, som också anser att en bra roman kräver ett moraliskt dilemma, disciplin, bildning och ett gott självförtroende.
- Både språket och historien är viktiga i en roman, men det är den etiska angelägenhetsgraden som gör en roman verkligt läsvärd.
Lotta Lundbergs romaner är inte självbiografiska – självutlämnande dokusåpsförfattande är hon totalt ointresserad av.
- Däremot har jag på olika sätt förnummit många av känslorna och händelserna i mina böcker.
Hon liknar det vid att stöpa ljus. Först smälter man ner alla ljusstumpar som finns liggande – precis som blandningen av vad man själv upplevt, eller sett folk i ens närhet uppleva. Sen doppar man veken – sanningen - gång på gång i stearinblandningen. Till slut står där ett nytt, färdigt ljus, helt olikt ljusen från början, men ändå inte helt utan verklighetsförankring.
Allt jag vill ha är Lotta Lundbergs tredje roman och den utspelas på Irland. Den tar upp den något provocerande frågeställningen vad man ska ha fäder till? Och om det inte vore brottsligt att överge ett barn. Kan en sådan handling över huvud taget förlåtas?
På frågan vad hon tycker skiljer det irländska samhället från det svenska svarar hon att det irländska mer är uppbyggt kring skuld. Och kring att be om, få och ta emot förlåtelse.
- Skuld i sig är ju inget negativt egentligen – det blir det bara om man ständigt går med skuldkänslor utan att känna att det finns något man kan göra åt det.
Hon anser att det till och med finns goda och reparativa krafter i skulden.
- Skuld är som gödsel, en förutsättning för bot och växt.
I Sverige däremot råder ett annat system, uppbyggt mer kring skam, menar Lotta Lundberg. Det ger inte alls lika bördig förutsättningar.
- Här tittar vi på våra grannar och vill vara likadana, inte sticka ut. Inte vara sämre, men egentligen inte heller så värst mycket bättre. Svenskarna verkar ha förlorat sina ideal. De sneglar hellre på normen. Och när de misslyckas skäms de.
I ett sådant samhälle menar hon att man glömmer bort att mycket faktiskt går att förändra.
Till skillnad från Lotta Lundbergs två tidigare böcker handlar inte Allt jag vill ha om lesbisk kärlek.
– Jag visste från början att huvudpersonen Sofia inte var lesbisk. Den här boken handlar om någonting helt annat. Hon menar också att det inte är ett dugg märkligt att skriva om olika sorters kärlek i olika böcker – de är ju skrivna vid helt olika tillfällen. Man har ju varken samma intressen eller samma sexualitet när man är fem som när man är femton eller fyrtio år.
– Det vore ju nästan lite tragiskt om det vore så. Och själv är jag ganska duktig på att tillåta mig att känna vad jag känner. Jag hoppas att det är en tillåtelse som märks i mina texter och som smittar av sig. Genom litteraturen förstår man att det inte bara finns en enda allenarådande sanning. Man kan sätta sig in i vilken annan människa som helst. Möta nya världar.
Få svenska författare kan leva på sitt författarskap. Men Lotta Lundberg fick nyligen ett tvåårigt stipendium så hon kan satsa helt på skrivandet.
Samtidigt passar hon på att flytta till Berlin, dels för att hon är förtjust i det tyska språket och Centraleuropa, dels för att få nya intryck och stimulans.
– Ibland kan livet kännas gå på tomgång och då är det svårt att känna inspiration. Varje gång jag har flyttat har de hänt massor med mig. Jag är nog en expansiv typ. Det är helt enkelt dags för något nytt igen.
_____________________________________________________________________________________
Sökandet efter en pappa – ny roman av Lotta Lundberg
av Lena Karlsson, Impuls augusti 2003
Sofias pappa är inte vem som helst. Han är protestant från Belfast och diplomat i Republiken Irland. Han är en av dem som ska mäkla fred i Nordirland. Han, som bara har sett henne på BB, är även nu så upptagen att han knappt tar sig tid att träffa sin dotter.
Det är pappans irländska fru den katolska Eleanor som möter henne på flygplatsen. Sofia får tillbringa sommaren hos Eleanors mamma, kallad Mrs, i en by i närheten av Limerick i västra Irland.
Den barska Mrs driver puben som vid sidan av kyrkan är det nav som bylivet rör sig kring. Här finns också Doctor Maloney, som talar med Sofia om livet och lär henne att be, den frimodiga Sally och slaktarens son Sean som ska bli poet. Sofia har trillat in i en värld som inte liknar hennes. Färgstarkare, mer oförutsägbar och på sätt och vis både hårdare och mer tillåtande. Hon förälskar sig i Irland, och i Sean, och reser sedan tillbaka flera somrar.
Allt jag vill ha handlar om en längtan efter en far, och hur svårt det är att lära känna honom och se honom som den han är. Sofia har ju byggt sin bild av honom av drömmar och det som andra har berättat för henne.
Som så ofta i Lotta lundbergs böcker är frågorna fler än svaren. Sofia får veta att hennes far har ett förflutet i den republikanska rörelsen Saor Eire som låg bakom ett bankrån där en polis blev skjuten. Har hennes egen pappa varit terrorist? Och hur står det egentligen till med hans njursjukdom?
Mellan olika världar.
Dagen innan vi ska ses ringer Lotta Lundberg och vill byta mötesplats. Istället för att träffas på ett fik möts vi i foajén till Stockholm nyaste storhotell. Rummet, som är fyllt av strama stålmöbler, glasbord och bulliga soffor i olika färger, domineras av ett panoramafönster med utsikt över Skanstullsbron.
Lotta Lundberg trivs på platser som den här.
- Det rör sig, säger hon med påtaglig entusiasm. Det är som att kliva in i en annan värld.
I romanerna förflyttar hon sig fritt mellan olika världar. Hon skildrar människor som har rötter både i Sverige och i ett annat land. Marit i Låta sig hända flydde tillsammans med sin mor till Sverige efter andra världskriget, i Färdas på en blick lämnade Lauras föräldrar Ungern 1956, och Sofia har alltså en irländsk far.
Själv har författaren inga sådana dubbla identiteter och hon har ingen förklaring till varför ämnet intresserar henne. Kanske är det en följd av att hon har rest så mycket i sitt liv. Efter gymnasiet for hon till Wien för att studera tyska. Senare har hon varit bartender och servitris i USA och reseledare i Östeuropa.
Till Irland kom hon för första gången 1981. Hon bodde i en by som liknar den i boken och för mat och husrum bäddade hon sängar, diskade och stekte bacon. Genom åren har hon återvänt gång på gång. Hon har också bott ihop med en nordirländsk man i flera år.
Utan säkerhetslinor
Lotta Lundberg vänder och vrider på begrepp som ursprung och identitet, skuld och skam. Hennes gestalter bär på något oförlöst, något som fått dem att stänga in sina känslor.
- De når en punkt där de tvingas öppna sig, säger hon och tillägger att när de gör det sker det bortom konventioner och utan säkerhetslinor.
Debutromanen Låta sig hända kom 1998. En av huvudpersonerna är Marit, en gymnasielärare i tyska på närmare 50. Bakom sig har hon ett kort och passionslöst äktenskap. Bortsett från en väninna släpper hon inte någon in på livet.
Så dyker Ylva upp. Hon går sista året i gymnasiet, och är en människa som utmanar och testar gränser. Hon söker kontakt med Marit, och tar sig sakta men säkert genom hennes skal.
Under en fest blir Ylva våldtagen av några klasskamrater. Marit intalar sig själv att hon försöker laga något som har gått sönder i Ylva. Men flickan väcker andra känslor som hon inte kan styra. När de tillsammans reser till Berlin, där muren just har fallit, blir relationen också sexuell.
Kärleken river ner Marits försvar, och smärtsamma och obearbetade minnen från barndomen stiger till ytan. Vad var det egentligen som hände i den där källaren under kriget? Det som både Marit och hennes mor gömt i tystnad.
I mötet med Ylva släpper hon för första gången kontrollen. Det väcker till liv och gör ont.
Men får man egentligen bete sig som Marit?
– Enligt regeletiken ligger man inte med någon i beroendeställning, säger Lotta Lundberg. Men hur är det om någonting lagas när det sker?
Finns det kanske andra som ”sviker” mer?
Färdas på en blick
Författaren skiljer mellan skuld och skuldkänslor. I Färdas på en blick låter hon en äldre kvinna säga att ”skuldkänslor bara förlamar och fräter… Oskyldiga är bara barn… Att förlora sin oskuld är att våga veta”.
– Skuldkänslor är ofta ett arv på mödernet, medan skulden är gödsel på livet, en förutsättning för växt. Man måste begrunda vad man håller på med och sedan försöka reparera skadan.
I färdas på en blick står 35-åriga Laura i centrum. Hon har blivit med barn med Martin som hon lever med. Hon har ett välordnat liv, med jobb som gympalärare, hus och regelbundet samliv. Hon väljer bort barnet för att hon inte tror att hon kan bli en god mor.
Efter aborten tar hon tjänstledigt och reser till mormors och mosters gård i Ungern. Hon tar vägen över Wien, där hon träffar Marianne som är gift med diplomaten Håkan. Laura och Marianne inleder en passionerad kärlekshistoria. Håkan kommer med tvetydiga inviter. Laura vet inte om hon har dragits in i ett erotiskt spel mellan makarna eller om det som sker mellan henne och Marianne är på allvar. För henne är det i högsta grad allvar.
Kluven värld
Lotta Lundberg växte upp i en borgerlig miljö i Uppsala. Det betydde att hon först skaffade en ”riktig utbildning” innan hon satsade på skrivandet. Under ett antal år har hon varvat författarskapet med att arbeta som ärare i tyska och samhällskunskap.
När vi ses har hon precis sagt upp sig. Hon bestämde sig när bara tre av hennes 80 kollegor sade grattis när den nya boken kom.
- Då kände jag att jag inte kunde vara kvar i en miljö där man inte kan glädjas åt andras framgångar eller är så utarbetad att man inte ser dem.
Som lärare har hon jobbat halvtid. Men det var ingen ”baggis” att gå in och vara lärare på deltid. Det skapade en kluvenhet, som inte har varit lätt att hantera.
– Det går inte att dela upp välden så. Den måste sitta ihop, betonar hon. Skrivandet kräver en lyhördhet som gör en sårbar. Det slags hållning är ingenting för skolan. Tyvärr.
Utan lärarjobbet kommer hennes liv att bli fattigare och sunkigare, fortsätter hon. Hon har räknat ut att hon tjänar elva öre i timmen på sitt skrivande. För det tar tid att tänka, skriva och skriva om. Som väl är har hon fått ett tvåårigt författarstipendium och planerar att flytta till Berlin.
Glipor i fasaden
Genom att skriva Allt jag vill ha fick hon en möjlighet att ta tillvara sina erfarenheter av 20 års vistelser i Irland. Steg för steg skildrar hon hur Sofia upptäcker det nya landet med alla dess underliggande spänningar. Spänningar som i hög grad möts i den person som är hennes far.
Hon börjar se glipor i den firade diplomatens fasad. Han dricker nämligen. Periodvis kan han inte ta hand om sig själv. Han super och han sviker.
Mitt i det omvälvande finns mamma i Stockholm. Hon, som trots brister, ger trygghet och kontinuitet.
– Idag lever varannan unge utan sin pappa. Är det då verkligen en tragedi att sakna en far, frågar sig Lotta Lundberg. Och vad ska vi ha pappor till om vi lika gärna kan undvara dem?
Själv har hon haft mycket pappa i sitt liv.
- Jag har fått mycket stöd, säger hon helt kort.
Det finns en scen i boken där psykologiläraren säger att flickor som växer upp utan en far har svårt att sätta gränser. Sofia frågar honom: vad är det för fel på mig då?
– Sofia är inte sorglig, men hon bär på en oerhörd längtan, säger Lotta Lundberg. Hur ser den ut i barnen? Vad är det som fattas dem?
– Man överger inte sitt barn, slår hon fast. Varför är det inte brottsligt att göra som de här papporna?
_____________________________________________________________________________________
Julkonsert utan socker - Personliga tolkningar av julevangeliet
av Anneli Winell, Nya Dagen 17 december 2002
Vad har julevangeliet med våra liv att göra just idag?
Vad händer om man lägger tron på jungfrufödseln åt sidan för att inte fastna i en diskussion om den är möjlig eller omöjlig att tro på?
Vad blir kvar om vi tar bort våra alltför sockersöta föreställningar om julen?
Om detta reflekterar i kväll en samling artister, skådespelare och författare under rubriken ”Julkonsert utan socker” i Allhelgonakyrkan på Södermalm i Stockholm. De traditionella julsångerna får vänta, och samtliga medverkande – som har sin kristna förankring i ovan nämnda församling – presenterar sin personliga tolkning av julevangeliet.
- Det handlar om tro, inte om vetande, förklarar författaren Lotta Lundberg som deltar med en specialskriven novell ” Maria”
Lundberg tycker att Maria alltför ofta framställs som en helt vanlig kvinna, för att vi alla ska kunna identifiera oss med henne i någon slags pedagogisk nit. Själv vill hon sätta strålkastarljuset på den annorlunda Maria.
- Maria kan inte ha varit vem som helst. Hon måste ha varit speciell. Gud behövde någon som var modig, någon med civilkurage som orkade med utsatthet och att vara utanför.
I berättelsen om Maria funderar Lundberg kring vår tids ängslan över att inte vara som alla andra, över jakten på normalitet.
När så Maria, den annorlunda, tvingas framför en spegel som bara bekräftar det vanliga – ja, då spricker glaset.
- Och bakom spegeln finns ett litet barn med allvarliga ögon, och stjärnan sänker sig över staden.
Sin egen tro beskriver Lotta Lundberg som en samhörighet med Gud.
- Gud är med mig när jag skriver, så att jag orkar vara människa och författare de gånger jag hänvisas till ett ”stall”.
Däremot, poängterar hon, skriver hon inte böcker för att sälja kyrkan eller något religiöst budskap. Vilket inte hindrar att hennes romangestalter förhåller sig på olika sätt till tron. Som i nya romanen ”Allt jag vill ha” där huvudpersonen söker en jordisk far men finner en himmelsk.
- Den starkaste drivkraften i skrivandet, förklarar Lundberg, är att frigöra reparativa krafter inom mig och inom läsaren. Det som läker smakar inte alltid sött.
Och en helande funktion kan även kvällens konsert komma att få – också utanför kyrkans väggar. Biljettintäkterna går oavkortat till Farr – Flyktinggrupperna och Asylkommitéernas Riksråd. Bland medverkande artister märks förutom Lotta Lundberg även Tomas Andersson Wijk, Ingmar Johansson och Irma Schultz Keller.
_____________________________________________________________________________________
Författarnas andra yrke
av Petter Lidbeck, Femina 7 juli 1999
Lotta Lundberg debuterade förra våren med ”Låta sig hända” (finns nu i pocket), en kärlekshistoria i skolmiljö. Hon arbetar själv som lärare på en högstadieskola i en förort norr om Stockholm.
– När man skriver rör man sig i fantasins utmarker. På så vis är skolan bra. Det ringer ut och det ringer in. Det är en strukturerad och fyrkantig värld. När jag inte har den världen får jag riskera att bli lite sunkig. Och mer sann mot mig själv.
Skolan hon undervisar i ligger i en förort norr om Stockholm.
– Vi har porträtt av Viktor Rydberg, Tegnér, Elsa Beskow och Karlfeldt på väggarna. Rydberg var rektor på skolan och de andra tre undervisade där.
– Jag har mina hemliga samtal med dem, säger Lotta. Främst med Rydberg. Men även skolan som värld inspirerar.
– En skola är ett samhälle i koncentrat. Där finns alla sorters lidelser och förtryck representerade. Det som inte finns i skolan finns inte i samhället.
Konflikten då, mellan yrkeslivet och författandet vid sidan om?
– Som lärare är man ju till viss del en moralens väktare. Jag skulle gärna vara mer utmanande och excentrisk. Mindre utsugen och styrd.
Så småningom kanske hon vågar ta steget att ägna sig helt åt skrivandet.
– Jag måste bestämma mig. Att vara skolfröken tar mer än det ger.
Hon är lite hemlighetsfull om innehållet i nästa bok. Möjligen beroende på de diskussioner som följde hennes debutbok. Hur mycket var självbiografiskt? Hade hon själv upplevt en homosexuell kärlek som den i boken?
– Jag tycker att det är en fattigdom att konsekvent tolka böcker som självbiografiska. Litteraturen är ju resan mellan värkligheten med ä, den som man bär med sig som värker, och verkligheten med e som den blir när den blir mer allmängiltig. Litteratur.
© 2010 - 2012 www.lottalundberg.com